📁 KARIN GRANSTRAND Info   Mörkret
       Ateljé: Dals Långed hello (at) karingranstrand.com Stuff, my stuff, come along with me  

GAPS/GLITCHES


 Studio K18, Stockholm, 2024  

Grupputställning
Samarbete med Sandra Lundberg
Fragment från en mailkonversation:


Stockholm och Dals Långed, 2024

Hej,

I en liten skog inte långt från mitt hem finns det ett träd som jag brukar hälsa på när jag behöver en dos av lugn. Det var alldeles för länge sedan jag var där nu men jag har en bild av det trädet på startskärmen i min mobil. Och i utkanten av byn finns en gammal ek som jag ofta passerar. Där brukar jag stanna till och varje gång blir jag påmind om att det är så få träd som får leva hela sitt liv. Människor och träd är ganska lika. Både människor och träd vrider och vänder på sig, får rynkor och åldras. Den ena blir knotig, den andra spretig. Idag hittade jag även en ihopkurad snigel, en vinbergssnäcka. Har suttit nära och stirrat på när den vandrar långsamt fram. Snäckan såg köttig ut och med lite fantasi skulle den kunna vara något helt annat.  

Nyss gick jag runt och tänkte på polariseringen mellan människor som refererar till skogen som ett virkesförråd och människor som ser skogen som en plats där det bland annat lever trädarter. Trädarter som snarare är samarbetande individer än en del av ett virkesförråd. Numera kan vi förstöra mycket på kort tid på grund av skogsmaskiner och fossila bränslen men vi som fäster oss vid träd sörjer skogen när den blir ett kalhygge. Den mångfald av djur och växter som levde där. Kruståtel är den växt som först börjar växa på ett kalhygge. Kruståtel är gräset som skyler körskador och uppbrutna marker. Människan trampar ner men naturen tar alltid över återigen. Det är i alla fall fint och nu hänger det kruståtel på tork i köket. Har också samlat några avgnagda frön från kottar som ekorren lämnat efter sig.

Jag tänker mycket på glappet mellan människan och skogen/naturen. Hur jag än gör i mina närmanden så upplever jag ett större eller mindre avstånd till skogen. Vi måste uppfinna ett sätt att hitta tillbaka till naturen. Vi måste förstå att naturen, och skogen, har ett värde i sig – ett värde som inte kan skrivas i siffror. Skog är så mycket mer än träd. 

Sandra Lundberg & Karin Granstrand
PS. Vi kan inte låta allt bara fortgå.


  1. Installationsvy 
  2. Detaljbild: Kamouflage
  3. Karin Granstrand: Kamouflage. Pressade blad från jätteslide, kruståtel, växtfärgat ullgarn, ståltråd, moulinégarn, gips, sten, akrylfärg, lim, 2024 
  4. Detaljbild: Kamouflage
  5. Sandra Lundberg: Mantel. Skulpterad form i järntrådsnät och filtad vadd. Avokadofärgad velour och lakansväv i bomull. Maskin- och handsömnad, draperade detaljer. Handsydda kottfjäll från tallkottar. Makrame och små täljda pinnar. Till större delen återbrukat material. 2024
  6. Installationsvy
  7. Detalj: Gammeleken
  8. Karin Granstrand: Gammeleken. Pressade blad från jätteslide, växtfärgat ullgarn, ståltråd, moulinégarn, gips, akrylfärg, lim, 2024